Att känna texten
Kan det vara vackert om det är lidande, svidande smärta djupt inne i kroppen?
Kan man identifiera sig med något man inte upplevt?
Dikter, ord, känslor. Kan du känna texten?
Jag tycker att texter som är sorgliga kan vara fint att läsa.
De väcker känslor, även om de ibland är negativa så är det så kraftfullt.
Som en vind som blåser mig ut balans. Man känner sig yr men samtidigt bara finns man i känslan.
Jag funderar över om det stämmer att författare och poeter skriver som bäst när det mår som sämst. Och i detta sammanhanget menas "som bäst" när det är mörk, dystert och känslosamt.
Jag tror att det stämmer för jag har själv varit där, suttit med papper och penna i en dimma och skrivit rakt ur hjärtat.
Men om det inte är ur hjärtat och det inte är minnen utan bara fantasier? Hur kan en person försätta sig i en sådan situation att tvingas känna något falskt. Min kompis berättade om en bok som handlar om krig och han sa att den var väldigt bra. Vad är det för krig undrar jag? Historia? Nej det är påhittat. Jag förstår inte hur man kan vilja skriva om krig. Hur man kan beskriva en känsla man aldrig kännt?
Och följdfrågan på det är, vem vill läsa om krig? Vem vill känna obehag av en otäck verklighet som någon fantiserat? Tydligen många. Jag vill bara känna texten vars ord har upplevts, även om de är med smärta. Även om det är skapat med tårar i ögonen.
