Kropp och själ

Vart ska man ta vägen, den ständiga frågan. ska man ge sig ut i livet och söka lyckan eller ska man acceptera livet så som det borde vara. En tjockflytande, rosakletig bubbelgumssörja... Känns verkligen som att många bara går omkring och "är" och "finns". Men är vadå? Finns för vilket syfte? Vad är meningen med dig? Och Dig? Vad vill du åstadkomma? Vill du leva eller vill du LEVA? Rutiner och familjeliv, jobb och ansvar. Tråkigt. No lo quero! Vill hoppa ut och studdsa runt, vill inte fastna i den glittriga klibbiga sörjan. Så tilltalande? Förväntningar och önskningar. Tryggt eller spontant. Åt helvete eller lyckat? Who knows? Spellar det nån roll? Förvirrad? hehe :) men jag förstår min tanke. Fortfarande förstår jag mig själv, och har accepterat att ingen annan gört. Bara...Allt handlar om längtan, man vet inte vad man längtar till och man vill inte ta reda på det heller. Låt det förbli så och
ge dig ut. Du vet att det är nått där ute som väntar, du vet att du vill, du vet att du kan. Eller? Vågar man? Är du feg? Varför? Vakna, äta, jobba, sova,  Vakna, äta, jobba, sova,Vakna, äta, jobba, sova,Vakna, äta, jobba, evigt shoppande, sova, barn, hus, giftemål. Va? Vad snackar du om? Har ingen lite perspektiv på saker och ting? Zoombies! IQ noll... Nej då så. Dags att öppna ögonen. Eller kanske är världen underbar om den är tom och glad. Alla ler ingen vet varför. Det är okey. Fiktiv. Jag förstår er, men jag förstår också mig.