En person som förändrade mitt liv...
Ibland tar verkligen ensamhetsångesten över allt... Det har tagit flera år att lära sig hantera det.
Men nu vet jag att terapi metoderna fungerar för jag bryter inte ihop. Jag står kvar på mina ben fortfarande.
Det alla psykologer säger mej är att man ska tänka positivt.
Nu kommer jag att vara helt ärlig. Det här är inte bara någon jag skriver för att "inbilla" mig själv något. Typ förneknings stadiet. No!
Jag ska berätta om en person som har förändrat mitt liv.
Reinaldo. Bästa tiden i mitt liv, jag har aldrig varit så lycklig som då och känt mig så älskad i mängder. Vi hade det bra på alla sätt. Vi grälade aldrig, skrek aldrig på varan. Han pressade mig inte till nått, var inte svartsjuk. Och framför allt satte inga hinder i mitt liv eller försvårade det på något sätt. Vi hade det underbart tillsammans. Och det känns härligt att kunna se tillbaka på det någon dag och tänka. Vilken underbar kille! J
Synd att det inte varade längre. För han är verkligen en sådan person som jag kan se ett liv med. Du är oersättlig. (tror inte att han kommer läsa det här men det känns bättre att säga du och dig) Jag har så många roliga minnen med dig. Du gav mig stöd trygghet glädje och lärde mig tänka på andra nya sätt. Ni kanske undrar varför det tog slut när det låter så bra?
Ja det gör jag med. Tydligen kände han inte likadant, fast han hade påstått motsatsen en vecka innan. Då var det inte mig han behövde en paus ifrån utan han behövde bara mer tid för sig själv att fixa grejer. Han berättade för mig hur ledsen han var och att han fortfarande tyckte om mig jättemycket. Om det var sant vet jag inte. Som sagt har jag ingen tillit till människor p.g.a. min ångest. Man kan inte bara sluta tycka om en person och helt upphöra att bry sig på en vecka?
Vad jag har märkt nu är att en person kan vända totalt på en dag.
Allt är jättebra och plötsligt går förhållandet upp i rök.
Som om man aldrig har existerat. Det är sårande. Jag är sårad.
Det här har i alla fall varit mitt bästa förhållande hittills, jag är oerhört ledsen över att han valt bort det; valt bort mig. Efter två veckors utestängning, ovetande och grubblande efter ett svar så ringde jag han och krävde ett svar. Han sa i stort sett att jag inte hade en plats i hans liv just nu och att han inte såg en framtid med mig.
Det har varit fantastiskt att få lära känna dig som person det har bara varit positivt från min sida. Du är omtänksam och kärleksfull. Och du är den första personen i mitt liv som jag har vågat öppna mig för.(skojar inte) Jag har inget att vara arg över, jag har inget att vara ledsen över, när jag tänker på Rei så mår jag bra och känner mig helt varm inombords. Jag önskade att det kunde vara för evigt. Men jag måste acceptera det. Det är när man inte kan släppa taget som allt går åt helvete.
Inte för att jag påstår att det är lätt. Jag bara vet vad som är rätt.
Hoppas att jag inte bara har varit "slöseri på tid" för dig och blivit ett hatobjekt; för jag har faktiskt inte gjort dig något. Du kommer alltid att ha en plats i mina tankar. Jag saknar dig och vem vet kanske i framtiden förenas vi igen...
Ni får tycka att jag är känslokall om ni känner fört men jag har bara en snabb bearbetnings fas. Jag har lärt mig hantera ångesten, oftast. Och på så sätt undvika att hamna i depressioner. Jag bli EXTREMT ledsen i några dagar max en vecka utan att varken sova äta eller prata. Tårarnas drottning. Sedan måste man fortsätta med livet. Och med tiden blir man snart glad igen....
Våran låt : Slow wind med R. kelly
