Att prata med sina tankar
Vilken är den svåraste känslan att greppa tycker du? Den frågan dök upp i mitt huvud i går kväll. Jag vet inte varför eller hur det kom sig. Om frågan vad till mig själv eller om jag borde ge den till någon. Mina tankar lät som en diskussion emellan två personer. En lyssnade, förstående sida och en röst som behövde prata ut och göra sig hörd.
Mitt första svar till min egen fråga var "Saknad". Saknad är den svåraste känsla att greppa. Att förstå om den är sann eller skapad. Om den är äkta eller ens existerar. En inbillning som man gjort till verklighet.
Jag har nog aldrig känt riktigt stor saknad till någon eller något. Alls, överhuvudtaget. Kanske är det på grund av allt jag gått igenom? När jag var ett litet barn så var jag mobbad i skolan. Avsaknaden av vänskap och riktiga relationer har alltid funnits där. Tänk att man gått runt varje dag och fått fastklistrat i sin hjärna att vardagen består av ensamhet. Att jag aldrig lärt mig sakna eller längta efter mer. Överlevnads metod? Att jag bara accepterar tillvaron av att vara med mig själv. Kanske är det därför jag har den förmågan att prata med mina tankar. Jag har alltid fått höra att "kompisar kommer och kompisar går". Och det är något som stämmer. Man ska inte tro att något varar för evigt.
"Större ensamhetskänsla borde skapa mer saknad"
En annan orsak som jag tror har påverkat mig i utvecklingen att känna efter. Tror att det har att göra med min relation till mina släktingar. Eller ja min icke existerande relation till dem snarare sagt. Jag tror att mina föräldrar har visat mig från början att släktingar inte kommer att finnas till hands. De är inte nåbara. Inte för att det spelar någon roll för mig eftersom att jag inte saknar dem. De är personer som finns på andra sidan jorden, som tydligen har samma blod som jag. De känner inte mig, de vet inte vem jag är. Jag har ett namn och jag har en sysselsättning men utan en personlighet. Det är ingen fullständig bild av vem jag är utan snarare svaret på vad. Kvinna, 22, studerande, svensk, Punkt. That´s it. Samma sak gäller mig. Jag vet namn ålder och sysselsättning på de jag träffat för 15 år sedan. En suddig bild ur minnet som är redigerat att passa föråldrandet.
Ett tillfälle där jag fått bevisat detta är under förhållanden med pojkvänner. Lögner som löd "Ja älskling det är klart att jag saknar dig". För det var ju så jag tänkte. Jag har inte träffat han på 2 veckor och tycker om personen väldigt mycket. Ja det var självklart att jag borde sakna honom. Annars var det något allvarligt fel på mig. Men när jag kände efter riktigt ordentligt djupt inne så fanns inget. Jag saknade honom inte, hade aldrig gjort det heller. Jag bara sa så. Visst fanns en avsaknad av hans närhet men som vi redan konstaterat så är det vardag för mig. Det är inte längre en känsla...
Vilken är den svåraste känslan att greppa för dig?
Mitt första svar till min egen fråga var "Saknad". Saknad är den svåraste känsla att greppa. Att förstå om den är sann eller skapad. Om den är äkta eller ens existerar. En inbillning som man gjort till verklighet.
Jag har nog aldrig känt riktigt stor saknad till någon eller något. Alls, överhuvudtaget. Kanske är det på grund av allt jag gått igenom? När jag var ett litet barn så var jag mobbad i skolan. Avsaknaden av vänskap och riktiga relationer har alltid funnits där. Tänk att man gått runt varje dag och fått fastklistrat i sin hjärna att vardagen består av ensamhet. Att jag aldrig lärt mig sakna eller längta efter mer. Överlevnads metod? Att jag bara accepterar tillvaron av att vara med mig själv. Kanske är det därför jag har den förmågan att prata med mina tankar. Jag har alltid fått höra att "kompisar kommer och kompisar går". Och det är något som stämmer. Man ska inte tro att något varar för evigt.
"Större ensamhetskänsla borde skapa mer saknad"
En annan orsak som jag tror har påverkat mig i utvecklingen att känna efter. Tror att det har att göra med min relation till mina släktingar. Eller ja min icke existerande relation till dem snarare sagt. Jag tror att mina föräldrar har visat mig från början att släktingar inte kommer att finnas till hands. De är inte nåbara. Inte för att det spelar någon roll för mig eftersom att jag inte saknar dem. De är personer som finns på andra sidan jorden, som tydligen har samma blod som jag. De känner inte mig, de vet inte vem jag är. Jag har ett namn och jag har en sysselsättning men utan en personlighet. Det är ingen fullständig bild av vem jag är utan snarare svaret på vad. Kvinna, 22, studerande, svensk, Punkt. That´s it. Samma sak gäller mig. Jag vet namn ålder och sysselsättning på de jag träffat för 15 år sedan. En suddig bild ur minnet som är redigerat att passa föråldrandet.
Ett tillfälle där jag fått bevisat detta är under förhållanden med pojkvänner. Lögner som löd "Ja älskling det är klart att jag saknar dig". För det var ju så jag tänkte. Jag har inte träffat han på 2 veckor och tycker om personen väldigt mycket. Ja det var självklart att jag borde sakna honom. Annars var det något allvarligt fel på mig. Men när jag kände efter riktigt ordentligt djupt inne så fanns inget. Jag saknade honom inte, hade aldrig gjort det heller. Jag bara sa så. Visst fanns en avsaknad av hans närhet men som vi redan konstaterat så är det vardag för mig. Det är inte längre en känsla...
Vilken är den svåraste känslan att greppa för dig?
