Världen existerar oavsett vad vi tänker om den. Eller? Är det så? Vissa hävdar att världen är en sak och hur vi upplever den är en helt annan sak som inte behöver stämma överens med verkligheten.

 

Ett exempel jag hittade om förr och nu. Jämförelsen lyder:

 

“Om världen bestod av elektroner, kemiska sammansättningar och gener vet vi I dag men frågan är om den även för tusen år sedan gjorde det trots att människorna inte hade den kunskapen?”

Jag tror att ja det gjorde den. Världen har alltid sett ut och bestått av samma sak även om den utvecklas och förändras. Någon sa en gång att jorden var platt och hela befolkningen såg det som den enda sanningen. Det var en övertygelse. Man kan tro på en vetenskap trots att den kan komma att förändras. Vi är tillbaka på diskussionen om vetenskap och bevis. Behöver allt vara vetenskapligt bevisat för att konstatera att det existerar? Nej det behöver det inte. Det vore en omöjlig uppgift att försöka lista ut hur allt i universum fungerar.

 

Argumentet emot exemplet är att elektroner inte hade upptäckts på den tiden och därför inte fanns i människors medvetande. Och det som inte folk har i sitt medvetande eller tänker på kan inte existera. Det blir som en fantasi, en fantasi är motsatsen till en sanning. Men kan man fantisera om något som är sant men i en modifierad version. Kanske förbättra sin uppfattning om världen. Som tillexempel ett barns syn på världen är helt annorlunda från en vuxen person med erfarenheter. Barnets bild på världen är fortfarande hennes verklighet och sanning. Sen växer hon upp och saker och ting förändras men det hon tänkte som barn var inte falsk.

 

Vad säger ni?

I bland blir man förvånad över sig själv. Hur enkelt allt är. Inte alltid, men när man bestämmer sig för det, finns inga hinder, inga svårigheter och inga negativa tankar. Jag är förvånad över hur långt jag har har lyckts föra mig in i livet, kärleken, lycka utan att fega ur. Utan att backa och tänka att det här är för bra för att vara sant. Utan att leta efter den svaga länken som kan få allt att falla. Allt är en balansgång i vilket fall. Finns inget som är säkert, därför måste man ta vara på varje minut, varje kyss, varje ord och andetag.



Andra dagar kommer det smygande, då kan jag undra hur allt kommer gå, men jag är inte orolig. Jag njuter av nuet. Gör det du också, släpp alla tankar och bara gör det du alltid velat göra men inte tillåtit dig själv.

God dag kära läsare. I dag är det fredag igen. Denna veckan har gått fort. Jag önskade änna att det var torsdag faktiskt för att jag har Dead line på en uppsats i dag och det går inge bra. Har bara kommit upp till hälften av orden som behövs. Så jag kommer definitivt att få kompletera efter opponeringen. Men det kan vara bra för då tar jag med mig alla kommentarer jag får och skriver vidare. Nu har jag fastnat lite.

Jag skriver om dödshjälp om det är etiskt rätt eller inte och hur vården skulle se ut om man införde laglig dödshjälp? Det är ganska intressant, men när man en heldag läser om bara döden blir i alla fall jag lite deppig. Man läser om case där människor har kämpat i flera år i smärtor och lidande, anhöriga som inte släpper taget. Och lagar som hindrar personen från att få lämna jordelivet. Jag är för dödshjälp. Det kan vara svårt att sätta gränsen men jag tycker inte det ska finnas för mycket begränsningar. Om man är obotligt sjuk och vill dö så ska man få göra det.

Ett litet utklipp: "Ur ett religiöst perspektiv så är livet heligt. Livet är en Guds gåva som människan inte kan bestämma över. Dödshjälp anses därför vara ett mord i alla världsreligionerna. De tre världsreligionerna är kristendomen, islam och judendom. Denna inställning till livet betyder dock inte att livet, enligt dessa livsåskådningar, måste förlängas till varje pris (http://www.respektlivet.nu)"

Vad tycker ni? Ska dödshjälp legaliseras?

Kan det vara vackert om det är lidande, svidande smärta djupt inne i kroppen?
Kan man identifiera sig med något man inte upplevt?
Dikter, ord, känslor. Kan du känna texten?

Jag tycker att texter som är sorgliga kan vara fint att läsa.
De väcker känslor, även om de ibland är negativa så är det så kraftfullt.
Som en vind som blåser mig ut balans. Man känner sig yr men samtidigt bara finns man i känslan.

Jag funderar över om det stämmer att författare och poeter skriver som bäst när det mår som sämst. Och i detta sammanhanget menas "som bäst" när det är mörk, dystert och känslosamt.
Jag tror att det stämmer för jag har själv varit där, suttit med papper och penna i en dimma och skrivit rakt ur hjärtat.

Men om det inte är ur hjärtat och det inte är minnen utan bara fantasier? Hur kan en person försätta sig i en sådan situation att tvingas känna något falskt. Min kompis berättade om en bok som handlar om krig och han sa att den var väldigt bra. Vad är det för krig undrar jag? Historia? Nej det är påhittat. Jag förstår inte hur man kan vilja skriva om krig. Hur man kan beskriva en känsla man aldrig kännt?

Och följdfrågan på det är, vem vill läsa om krig? Vem vill känna obehag av en otäck verklighet som någon fantiserat? Tydligen många. Jag vill bara känna texten vars ord har upplevts, även om de är med smärta. Även om det är skapat med tårar i ögonen.

Allt som är vetenskapligt bevisat är sanningen. Jag har fått lära mig att forskning av vetenskapsmän är gjort för att ge oss vanliga människor svar kring något. Ett ämne eller en fråga.

Om svaret är rätt eller inte kan tolkas på olika sätt. Men om det inte finns något svar så existerar det inte?  Men hur är det då med spöken och Gud? De som inte har upplevt eller sett något övernaturligt kan väll inte tro på att det existerar? Jo men det finns extremt troende människor som vet att Gud existerar och att bibelns historia är sann. Alltså behöver allt vara vetenskapligt?

Hur går det ihop med empirism teorin om att erfarenheter kan vara vetenskapliga? Om alla svanar du någonsin sett hittills har varit vita så drar du automatiskt slutsatsen att det bara finns vita svanar. Men om någon skulle berätta för dig att det finns svarta svanar skulle du tro på det? Om hundratusentals människor säger att det finns en Gud skulle du tro på det? Jag tror att en viss del av vetenskapen handlar om övertygelser.  Någon sa en gång att jorden var platt och hela befolkningen såg det som den enda sanningen. I framtiden kommer dagens sanningar att bli överstrykta då ny forskning visar en ny sanning.

Kan man då tro på vetenskapen om den ändras? Det enda riktiga är att världen är under ständig förändring.  Så min fråga är: behöver verkligen allt vara vetenskapligt bevisat? Finns det någon mening med vetenskapen? Är syftet att hela världens existens ska vara vetenskapligt bevisat? Behöver man forska om allt för att konstatera att det existerar.

 

Inom den filosofiska världen finns inget som bara har ett svar och absolut inget rätt svar. Alla frågor går heller inte räkna ut matematiskt med hjälp av former. Man undrar, kommer vetenskapen någonsin kunna lyckas täcka tomrummen och nå sitt syfte att få fram alla sanningar ur alla frågor?  Nej jag tror inte det. Men till dess är vetenskapen något bra att luta sig emot under förvirring.

 

Alla är olika, vissa behöver se med egna ögon medan andra kan tro utan bevis. Därför finns olika metoder och olika former av vetenskap för att alla ska kunna hitta något som passar en själv. För att alla på ett eller annat sätt ska bli övertygade om att de har det rätta svaret.

 

 

Vad tror ni? Kan man tro utan bevis? Kan man veta utan vetenskap?

 

♥Källa: Theory and reality av Peter Godfrey-Smith

"För det är väl det intuitionen är till för, att vi ska känna igen och dras till det vi redan valt på ett högre plan".

Det skrev Harmonia min fina kompis Maria i ett blogginlägg. Det fick mig att fundera, det är så bra sagt. Många frågar sig om man tror på ödet och jag kan verkligen inte svara på det. Jag tror lite på ödet men mest på att man väljer sin egen väg. 

Jag kan fortfarande tänka tillbaka och undra hur jag hamnade här. Jag var inställd på att få ett jobb som spaterapeut och flyttade till Stockholm. Sen fick jag en intuition att det inte alls var det som "var menat" att jag skulle göra men samtidigt kändes det som att jag var på rätt plats.



Och rätt som de va så existerade inte jobbet som jag hade blivit lovad och i samma ögonblick kom jag på att jag hade sökt utbildningar. Då insåg jag att jag var antagen på journalistprogrammet. Min dröm hade förverkligats.
Så kanske var det ödet att jag skulle till Stockholm men att jag själv valde min väg efter att ha fått vägledning?


"Man kan påverka det förutbestämda genom att vara beredd och villig att ta emot vägledningen."

I någon avlägsen porrbutik någonstans blir någon mördad av en rånare... Disskusionen emellan två personer som upplevde detta fortsätter så här...

-Varför hände det som hände?
Ondska föder ondska, det betyder att det finns en naturlig och logisk kraft i världen som bevarar saker på ett andligt plan. Som man bäddar får man ligga. Gör man någonting gott så händer det något gott.

-Så någon blotta existens kan ses som ond?
Nej men ondskefull, det är skillnad på att vara ond och på att göra något ondskefullt.
Naturlagarna tillåter små grader av ondska men finns det för mycket så blir det obalans och den onda personen staffas.
-Jag förstår, att bete sig ondskefullt är ett ögonblick och att vara ond är ett beroende.



Samtidigt kan inte en person bestäma sitt öde antingen ligger det i hans natur att mörda eller inte.
- Folk tror på ödet som ett sista alternativ.
Nej! jag tror att ödet var avgörande. Det var ödet att vi var i butiken, det var ödet att butiksbiträdet skulle dö i dag och det var ödet att polisen skulle komma och skjuta rånaren. (Porr är ondskefullt och dem två personerna skapade obalans). 

Jag går på två saker: Intuition och antagande

1. Intutionen säger hur ja ska tänka och reagera.
2. Antagandet utesluter allt annat.

-Och dessa punkter riskerar du ditt liv för?
JA om vi slutar anta så förlorar vi något viktigt. Ett antagande är en chansning att något vi vill tro på faktiskt är sant. Om vi slutar göra antagande så kanske vi förlorar våran tro.


Jag tyckte det var en hel störd film men visa delar var tänkvärda, som tex detta ovanstående. What goes around comes around, det man skickar ut till universum får man tillbaka, the law of attraction. Allt är speglat. Allt är sant. Det är iaf vad jag tror, min sanning. Vad tror du på?

♥Källa: Filmen Frenemy (2011)

Ja nu fick jag sätta pricken över  bokstaven " i " på hela min situation. Ingen plugg vad jag vet och dessutom kommer jag inte heller kunna jobba eller dansa på några veckor. Jag har skadat mig. Såå tajmat.

Man undrar om det hör i hop med LOA, Law of attraction. Att jag på något sätt ska ha dragit till mig detta? Jag kanske sen den senaste dåliga nyheten har gått runt och tänkt negativt. Har tänkt att inget kan bli värre nu o.s.v. Kan det finnas en mening med en olycka? Är inte en olycka oförväntat...

Men jag har försökt medvetet att tänka positivt. "Allt har ordnat sig, allt är som det ska". Den tanken höll inte hela vägen ut eftersom att jag är en praktiskt och realistik person. Om jag inte ser lösningen så finns den inte.

Jag låg i alla fall igår och gjorde lite mindefulness när jag hade ont. Det hjälpte emot smärtan. Man ser vilket otrolig kraft en liten tanke kan ha.




Tack min kära granne och vän Ahmed för att du hjälpte mig i går vid olyckan och fick mig till sjukhuset.

Har mitt livsöde förändrats? Vad är meningen att jag ska göra nu? För visst finns det en mening med allt? Jag insåg i går att jag inte är behörig att fortsätta mina tänkta studier på journalistprogrammet. Jag skulle läsa Naturkunskap A och förstod inte att man skulle ha godkänt i allt på Journalisitk B för det är ju ologiskt. Trodde att Journalistik B skulle vara godkänt innan jag började C kursen höstterminen 2012. Behöver jag säga att jag knappt sov någonting inatt. Hade alldeles för många tankar.

 

Så här sitter jag och undrar, vad är det meningen att jag ska göra nu? Ett helt halvår. Vad ska jag inse, uppleva? Det är något jag måste lista ut. Ska jag bara ta en annan väg eller är inte detta rätt för mig över huvud taget. Jag vill bli journalist, det vet jag. Så varför har jag fått denna paus i min plan? Vad är det jag ska upptäcka? Hur ska jag på bästa sätt få ut någonting av detta? Varför har mitt livsöde förändrats...


Kanske ordnar det sig, Kanske är det meningen att jag ska satsa heltid på jobbet i Solna som plötsligt dök upp nu, kanske ska jag åka iväg någonstans? Kanske ska jag bara vara...

Jag funderar. Att ha en viss typ på killar eller tjejer är att kunna lägga in den personen i en kategori där alla påminner om varandra. Är inte det lite tråkigt eller nästan taskigt? Om någon skulle säga till mig att jag sååå är denes typ så hade jag tänkt "Okey är inte jag ett dugg unik?, Är jag bara så du vill och förväntar dig att jag ska vara?" "Liknar jag alla dina ex liksom?"

Jag dejtade någon ganska nyligen och han är sååå inte min typ och det fick han veta från början. Sen när jag insåg att vi passar bättre som kompisar så sa han till mig "Ja men jag fick en chans trots att jag inte är din typ, det betyder ju i alla fall att det va något med mig som du gillade." Jag förstår nu vad han menade...Jag förstår att jag fick han att känna sig speciell precis som jag skulle vilja känna mig unik i mina kärleksrelationer...









Läste i boken "Nionde insikten" där står det "Jag vill träffa någon som letar efter svaret på samma frågor som jag har" Och det var bara så klockrent. Jag har verkligen fastnat för det, min typ har inte fungerat förut så what a heck.


Vad fick ni för tankar angånde inlägget? Dela med dig ♥

Detta strävandet. Ibland vill man bara ha mer, något annat, något nytt. Allt förutom det man har. Det handlar inte om materiella saker. Det är känslor, upplevelser och att lära sig saker. Jag vill känna annorlunda och göra annat.

Rätt eller fel? Oftast vet jag inte om det jag ger mig in på är rätt. Rätt för mig, rätt i tid os.v. Oftast måste jag bara göra det och sen känna efter. Det kan ha sina konsekvenser. Som att man har slösat tid på något som var "fel". Bara erfarenheterna är det man fått ut av sitt kämpande. Är det tillräckligt?

Sen tror jag också att det kan ändras på vägen. Det dyker upp ett nytt mål. Att jag känner att något är bra och att jag verkligen vill "det här". Men sen märker jag att NEJ det var inte alls vad jag trodde. Det har hänt så många gånger. Det kan var allt från utbildning, kille eller var jag ska flytta.



Jag har alltid tänkt att för att uppnå lycka behöver man vara nöjd. För visst kan man inte vara lyckig om man inte är nöjd med sitt liv, med det man har uppnått, gjort och personer man delar det med? Samtidigt kan man inte "få/göra" allt man vill och då kan man aldrig bli nöjd...Jo kanske om man bara accepterar utan att vara nöjd? Bara vara i nuet. Som buddister tror.

Och slutligen tänker jag... Om man nu skulle vara nöjd med precis ALLT. Vad skulle det då finnas att leva för? Jag kan känna att mitt begär efter mer är det som driver mig framåt.


Vad tror ni om att vara nöjd och strävandet?

Jag är väldigt stressad över att det inte finns EN ENDA snäll människa som kan hjälpa mig flytta i morgon. Ush vad jag känner mig hjälplös som ringer alla jag känner och tigger. Önskade sååå att jag hade egen bil och körkort. 

"Det är när man som mest behöver det som man märker vem som är ens riktiga kompisar" 
...eller vad säger man.


Frågar en sista gång, någon som har bil med dragkula som har lust att köra en vända med lite lådor? Jag var i alla fall och hämtade nyckeln i dag och såg min lägenhet för första gången. Känns helt ok. Synd att jag inte kan bo där förräns jag har fått dit mina grejer.

Jag har försökt planera in en träff med en kille ganska länge men det tycks inte vara meningen. Han bor inte i Sverige men är här på besök nu i tre veckor. 2 veckor har redan gått och visst förstår man att han vill träffa familj och sådär i hemorten, men hallå? Det är nu eller aldrig, jag tänker inte hålla på vänta på någon kille. Thats just not me. Inte heller tänker jag ringa och fråga hela tiden. Har du hittat biljett, har du hittat hotell, när kan du komma? os.v

Så jag funderar på likheter och olikheter emellan hopp och förväntningar. Går det hand i hand? Jag har alltid haft hopp att vi skulle träffas någon dag men samtidigt har jag absolut inga förväntningar på honom. Har man inte redan tappat hoppet om man inte förväntar sig att han kommer göra det man hoppats på?    



Dagens Horoskop (Jungfru):
"Ibland leder kärleken till motstridiga viljor och konflikter uppstår lätt, men kom ihåg att hoppet är det sista som sviker. Utnyttja informationen du får fram idag till att flytta fram dina positioner fler steg. Ellen Key -Bildning är allt som blir kvar, sedan vi glömt allt vi lärt oss"...

Tiderna förändras.
Snackade med mamma. "The queen of romance". Hon drömmer så mycket ibland. Hon säger att jag ska skita i honom och att han inte verkar bry sig. Ord är bara ord. Jämfört med hur hon blev uppvakad som ung. Du förtjänar mer, killarna ska anstränga sig säger hon. Ja så om man inte tar första bästa flyg direkt till Stockholm med en stor bukett röda rosor och berättar hur mycket han har saknat mig så är han inte värt det? I dont know, jag tror bara att tiden förändrat romantiken. På 2000 talet går det inte att ha samma förväntningar på en kille som förr.

Eller? Vad tror ni om allt?

Hej på er, nu har jag kommit hem efter en lång jobbhelg i Grisslehamn. Det var riktigt jobbigt. Ändå lite skönt att bo på hotell. Skön säng så jag sov jätte gott två nätter i rad och så fick jag frukostbufé och lunch. I går hade jag nästan bara massage på schemat men i dag hade jag fot och ansiktsbehandlingar så det var trevligt. Men pust det ska bli skönt att vara ledig. Snart sommarlov, snart ska jag åka till familjen i Trollhättan. Längtar så.


Mina föräldrar förra sommaren på min examens fest.

I dag blir det en lung hemmakväll. Ska vispa grädde med inlaggda aprikoser. Mums Och kolla på Slumdog millionaire. Hoppas att ni har haft en bra helg!