"Den hårda vägen"
Det finns en låt på spanska där texten lyder. "Räck upp handen du som aldrig lidigt på grund av kärleken, du som aldrig har blivit sårad, sviken och lämnad, alla har vi lärt oss att gråta. Räck upp handen du som aldrig har lidigt på grund av kärleken".
Det är en ganska hemsk text, kan ju meddela att det är en salsa som låter väldigt glad och positiv. Men saken är den att när man tänker efter så är det sant. Det finns ingen som inte har blivit sårad. Vare sig det är i ett förhållande, i en vänskapsrelation, av familjen eller en främling.
Det hela fick mig att vidare tänka på "Den hårda vägen". Det finns ett ordspråk som säger. "Du är den du är på grund av vad du har gått igenom". Och jag fick då genomlida den hårda vägen. Var det nödvändigt? Kunde jag inte blivit den jag är om jag haft en fridfull uppväxt? Hade jag blivit någon annan? Tänkt annorlunda, agerat annorlunda, haft andra erfarenheter?
Många som möter mig i dag ser en fridfull, självsäker person. Vilket jag har blivit med mycket arbete. Det kan vara svårt att tro på det som jag har gått igenom. Jag kan tycka att det är enkelt att se andra personer i min omgivning som ynkliga och svaga innerst inne. Alla har haft en jobbig period. Behöver inte alls vara något stort. Kanske bara tog lite hårt på ett farväl, ekonomiska bekymmer eller att försöka hitta sig själv i en förvirrad värld. Det går att föreställa sig alla personer i en sådan hjälplös situation. Det som däremot är svårt är att kunna föreställa sig en person arg, elak och känslokall. Jag lärde mig tyvärr att bli sån, det blev min försvarsmekanism. Jag vaknade upp en dag och bestämde mig för att ingen någonsin skulle få behandla mig dåligt, ingen skulle få såra mig igen. Så jag började analysera människor i min omgivning och lärde mig hitta folks ömtåliga punkter. Och de användes. Jag visste precis vad jag skulle säga eller göra för att såra. Alla var lätta byten och jag blev plötsligt den starka.
Sedan växte jag upp, hittade mig själv och insåg att mycket jag gjort har varit helt fel. Först i dag fick jag tanken att det kanske var meningen? Inte att hon/de förtjänade det, förstå mig rätt... De orden någon person fick höra av mig kanske var som "hjälp" för att den personen skulle förstå vad hon gjorde mot andra? Det är en ond cirkel. Behöver man lära sig allt på det sättet? Eller har alla samma förutsättningar för att förstå varandra? Kan tillexempel en person som har haft ett "enkelt" liv sätta sig in i mina erfarenheter? Eller kommer hon aldrig att kunna se världen som jag gör...
Vad tror ni?
Ps. Detta är bara tankar, jag är lyckligare än någonsin :)
Det är en ganska hemsk text, kan ju meddela att det är en salsa som låter väldigt glad och positiv. Men saken är den att när man tänker efter så är det sant. Det finns ingen som inte har blivit sårad. Vare sig det är i ett förhållande, i en vänskapsrelation, av familjen eller en främling.
Det hela fick mig att vidare tänka på "Den hårda vägen". Det finns ett ordspråk som säger. "Du är den du är på grund av vad du har gått igenom". Och jag fick då genomlida den hårda vägen. Var det nödvändigt? Kunde jag inte blivit den jag är om jag haft en fridfull uppväxt? Hade jag blivit någon annan? Tänkt annorlunda, agerat annorlunda, haft andra erfarenheter?
Många som möter mig i dag ser en fridfull, självsäker person. Vilket jag har blivit med mycket arbete. Det kan vara svårt att tro på det som jag har gått igenom. Jag kan tycka att det är enkelt att se andra personer i min omgivning som ynkliga och svaga innerst inne. Alla har haft en jobbig period. Behöver inte alls vara något stort. Kanske bara tog lite hårt på ett farväl, ekonomiska bekymmer eller att försöka hitta sig själv i en förvirrad värld. Det går att föreställa sig alla personer i en sådan hjälplös situation. Det som däremot är svårt är att kunna föreställa sig en person arg, elak och känslokall. Jag lärde mig tyvärr att bli sån, det blev min försvarsmekanism. Jag vaknade upp en dag och bestämde mig för att ingen någonsin skulle få behandla mig dåligt, ingen skulle få såra mig igen. Så jag började analysera människor i min omgivning och lärde mig hitta folks ömtåliga punkter. Och de användes. Jag visste precis vad jag skulle säga eller göra för att såra. Alla var lätta byten och jag blev plötsligt den starka.
Sedan växte jag upp, hittade mig själv och insåg att mycket jag gjort har varit helt fel. Först i dag fick jag tanken att det kanske var meningen? Inte att hon/de förtjänade det, förstå mig rätt... De orden någon person fick höra av mig kanske var som "hjälp" för att den personen skulle förstå vad hon gjorde mot andra? Det är en ond cirkel. Behöver man lära sig allt på det sättet? Eller har alla samma förutsättningar för att förstå varandra? Kan tillexempel en person som har haft ett "enkelt" liv sätta sig in i mina erfarenheter? Eller kommer hon aldrig att kunna se världen som jag gör...
Vad tror ni?
Ps. Detta är bara tankar, jag är lyckligare än någonsin :)
