Att följa kompasset
Att erkänna att även fel beslut, fel handlingar, fel tankar ledde en dit man är i dag är att erkänna livets komplexitet. Det är att erkänna livets planlöshet.
För det finns inga kartor, bara kompasser.
Att erkänna att det svarta, det sorgliga, det smärtsamma har tagit en dit man är i dag. Att ens lycka är resultatet av tidigare olycka. Det är en tröstande tanke, då den betyder att all smärta kan övergå till lycka.
Du är den du är på grund av allt du gått igenom, eller? Behöver man gå igenom svårigheter för att kunna känna den äkta kontrasten mellan lycka och olycka? Lär man sig av att begå misstag?
Vad tror ni?
