Livet kanske inte räcker till för att alla ska lyckas hitta ett ...
...HEM.
Det kanske inte är meningen att man ska hitta ett hem...
Det kanske inte finns just ett specifikt ställe som man ska trivas på...
Det är så många som påstår sig vilja se världen och drömmer om att resa runt,
men skillnaden är om man verkligen behöver det.
Om man känner att det är nödvändigt för att uppnå lycka.
Känner du att något fattas för att du ska kunna bli lycklig.
Känner du att leva och bo på samma ställe är en begränsning för att din livskvalitet ska kunna förhöjas?
som jag nu har kommit i underfund med...
Min kompis frågade mig idag i skolan, ska du hem?
Mitt fundering och därmed svaret blev: vilket hem menar du? Till mina föäldrars hus eller till mitt studentrum.
Sjuntorp är ett ställe jag aldrig kommer känna mig hemma i. Det är bara där min föräldrar råkar bo. Jag befann mig där i några månader. Jag har bott där men det har aldrig riktigt varit mitt hem.
Definera hem? Det är där man bor skulle dem flesta tycka.
Jag "bodde" i hos min dåvarande kille precis innan jag flyttade hit i någon vecka,
men jag uttryckte det inte som att jag hade flyttat hemifrån eftersom att det var ett tillfälligt boende.
Så i detta fallet avgör tiden mycket. Jag kommer att bo i denna staden i två år. Det kan också tyckas vara tillfälligt.
Kanske känner jag mig aldrig hemma här heller. (skulle inte förvåna mig)
Ändå känns Hällefors mer som mitt hem än Sjuntorp någonsin har gjort.
Det handlar inte om vart man är välkomen eller vart man trivs. Det är en större kännsla!
Bekvämlighet är det ett steg närmare? Kanske är det något som vi har fått för oss att vi ska känna i ett hem.
Men borde det inte vara olika för alla? Kanske tycker jag att bekvämlighet är ett stop som hindrar mig från att utvecklas. Att leva i en rutin och alltid befinna sig på samma ställe. Det känns väldigt tråkigt. Nästan deprimerande.
Men vi är olika allihopa så varför ska ett hem vara rätt för allihopa?
Det är kanske inte meningen att alla ska hitta ett hem, Jorden är för stor och vi har för många krav.
Det är där anpassningsprocessen inte märks av, där man kan vara sig själv.
Eller kanske där man hittar sig själv och identifierar sig med omgivningens levnadsvanor.
Där man passar helt in och inte saknar någonting alls. Är det möjligt? Existerar denna plats?
Eller tvingar vi oss bara att göra "stället" till sitt hem.
Livet kanske inte räcker till för att lyckas hitta ett hem eller för att hinna känna känslan....
Det är inte negativt. Ett mål mindre att sträva efter...
Det finns människor som gillar att leva i ständig rörelse och göra upptäcktsfärder.
Bara dem själv känner lycka så borde resten av befolkningen förstå det utan att dömma dem.
Vill du bo i ett enformigt palats eller till sjös där inget är tryggt men allt är oförutsägbart?
Vet du ditt svar eller är du den funderande flickan på klippan?
Det kanske inte är meningen att man ska hitta ett hem...
Det kanske inte finns just ett specifikt ställe som man ska trivas på...
Det är så många som påstår sig vilja se världen och drömmer om att resa runt,
men skillnaden är om man verkligen behöver det.
Om man känner att det är nödvändigt för att uppnå lycka.
Känner du att något fattas för att du ska kunna bli lycklig.
Känner du att leva och bo på samma ställe är en begränsning för att din livskvalitet ska kunna förhöjas?
som jag nu har kommit i underfund med...
Min kompis frågade mig idag i skolan, ska du hem?
Mitt fundering och därmed svaret blev: vilket hem menar du? Till mina föäldrars hus eller till mitt studentrum.
Sjuntorp är ett ställe jag aldrig kommer känna mig hemma i. Det är bara där min föräldrar råkar bo. Jag befann mig där i några månader. Jag har bott där men det har aldrig riktigt varit mitt hem.
Definera hem? Det är där man bor skulle dem flesta tycka.
Jag "bodde" i hos min dåvarande kille precis innan jag flyttade hit i någon vecka,
men jag uttryckte det inte som att jag hade flyttat hemifrån eftersom att det var ett tillfälligt boende.
Så i detta fallet avgör tiden mycket. Jag kommer att bo i denna staden i två år. Det kan också tyckas vara tillfälligt.
Kanske känner jag mig aldrig hemma här heller. (skulle inte förvåna mig)
Ändå känns Hällefors mer som mitt hem än Sjuntorp någonsin har gjort.
Det handlar inte om vart man är välkomen eller vart man trivs. Det är en större kännsla!
Bekvämlighet är det ett steg närmare? Kanske är det något som vi har fått för oss att vi ska känna i ett hem.
Men borde det inte vara olika för alla? Kanske tycker jag att bekvämlighet är ett stop som hindrar mig från att utvecklas. Att leva i en rutin och alltid befinna sig på samma ställe. Det känns väldigt tråkigt. Nästan deprimerande.
Men vi är olika allihopa så varför ska ett hem vara rätt för allihopa?
Det är kanske inte meningen att alla ska hitta ett hem, Jorden är för stor och vi har för många krav.
Det är där anpassningsprocessen inte märks av, där man kan vara sig själv.
Eller kanske där man hittar sig själv och identifierar sig med omgivningens levnadsvanor.
Där man passar helt in och inte saknar någonting alls. Är det möjligt? Existerar denna plats?
Eller tvingar vi oss bara att göra "stället" till sitt hem.
Livet kanske inte räcker till för att lyckas hitta ett hem eller för att hinna känna känslan....
Det är inte negativt. Ett mål mindre att sträva efter...
Det finns människor som gillar att leva i ständig rörelse och göra upptäcktsfärder.
Bara dem själv känner lycka så borde resten av befolkningen förstå det utan att dömma dem.
Vill du bo i ett enformigt palats eller till sjös där inget är tryggt men allt är oförutsägbart?
Vet du ditt svar eller är du den funderande flickan på klippan?
