Från lek till prestation [reportage]
Från lek till prestation
Djurgårdshofs flickorna spelar match på Östra gymnasiet den 13 mars.
Det är vattenpaus på handbollsskolans träning, flickorna springer till bänken där vattenflaskorna står, bredvid ligger ett orange block och pennor utspritt. En av flickorna får syn på en Topp Hälsa tidning med Linda Bengtzing i träningskläder på omslaget.
– Ska man bli som hon!? säger Sofie Larsson och tar upp tidningen.
De börjar diskutera idoler som stora artister i USA. En av flickorna berättar att när hon kollar på handbollsmatcher på teven så brukar hon önska att hon blev lika bra som dem.
– Många idrottsstjärnor har berättat att de haft en förebild och sagt att de hjälpt dem. Men det finns även en fara med det, till exempel om man tittar på filmklipp inför en match så kan det lätt bli så att man börjar tänka för mycket på hur man ska göra, säger Idrottspsykologen Kalle Tedman.
Kalle fortsätter berätta att man som barn vanligtvis inte hittat någon förebild än och då blir oftast tränaren det.
– Glenn är min handbollsidol, säger Anna Lindgren och det blir plötsligt högljutt när alla håller med.
Glenn Foltas är tränare för de 9-10 åriga flickorna i Djurgårdshof i Stockholm.
– Vi hade inga riktiga förebilder när jag var liten utan när vi kollade på matcherna på teven så jämförde vi oss med den personen som hade samma position som vi själva hade i laget, säger Glenn Foltas.
Djurgårdshofs tränare Glenn Foltas i svart håller i uppvärmning inför matcherna som spelades på Östra Gymnasiet i Skogås. Första matchen förlorade de med 5-11 och andra matchen vann de med 6-12. Glenn startade upp laget den 12 september 2009.
Hur viktigt är det med stöd?
Pausen är slut, en flicka hoppar ner från ribbstolen som hon hunnit klättra upp på, alla springer tillbaka till planen. De står parvis i led och tränaren står bakom första paret. Kolla framåt säger han och flickorna fnissar för att de försökt fuska. Rätt som det är så kastar Glenn bollen bakifrån så att den kommer ut framför första paret. Det handlar om att konkurera ut den andre i paret så att hon själv får göra mål. Den som tar bollen först ska springa fram till målet och skjuta. Den som inte lyckats få bollen ska försvara målet. De tävlar, springer snabbt och många gånger hamnar de på golvet. En spelare ramlar och den andra spelaren som ska försvara målet går till sin kompis och ser hur det gick. Det var ingen fara. Man kan tydligt se vilket stöd flickorna ger varandra.
– Det är även en trygghet för barnen i den åldern att ha sina föräldrar i hallen under träningar och matcher. Då blir det roligare och de presterar bättre, säger Glenn Foltas.
Villmas Roths mamma kommer in i hallen och småjoggar till andra sidan, hon sätter sig på bänken och vinkar glatt till sin dotter. Villma ser henne och blir glad, hon börjar springa fortare på planen och får mer energi. Nina Roth brukar alltid komma och kolla på övningsmatchen som är i slutet av varje träning på tisdagskvällar. De bor i närheten. Båda kompisarna Villma Roth och Anna Lindgren medger att det känns bra med stöd från sina föräldrar.
– Det är roligt när mamma och pappa kommer till matcherna, fast ibland är det pinsamt för min mamma är alltid den som börjar heja säger Anna Lindgren och skrattar.
Efter träningen den 8 mars samlades vännerna Marina Ruokolainen, Sofie Larsson och flätade Vilmas Roth hår och pratade handboll.
Stöd till att prestera mer
Kalle säger att det kan vara svårt att hitta en balansgång i sitt presterande. Det får inte bli en negativ press på barnen. Som förälder och tränare är det viktigt att inte ge fel budskap oavsett om det blir vinst eller förlust på en match.
– Jo det är ganska viktigt att vinna matchen, man blir gladare om man vinner, säger Villma Roth.
När vi pratar i gruppen kan majoriteten hålla med om att de spelar för att bli bra på sporten. De vill bli duktiga och prestera bra. Några skojar om att de vill bli proffs. Flickorna säger att det är viktigt att göra mål och försöka vinna men att det inte gör något om man förlorar.
– Det viktigaste är att prestera på sin nivå och göra det man kommit överrens om i laget. De är inte dumma i den åldern de förstår att det går ut på att göra mål, säger Kalle Tedman.
En annan förälder håller inte med om dessa reaktioner vid förlust utifrån sin dotters agerande.
– Jag tror inte att de känner av en förlust i den åldern. Det är mest föräldrarna som diskuterar med varandra och vill att barnen ska vinna, säger Liana Ruokolainen som är Marinas Mamma.
Glenn berättar att det är lite olika reaktioner i laget när de förlorat en match. Då blir de lite tystlåtna och hänger med läppen en stund men sen märker han att det har släppt inför nästa match om det exempelvis är en turnering. Målet är att alla ska gå hem nöjda.
Kalle tycker att man som tränare ska var uppmuntrande vid förlust, plocka fram vad som har varit bra och ge förslag på förbättringar.
Efter matchen i Östra gymnasiet i Skogås samlas alla barnen och vissa föräldrar i omklädningsrummet för en analys. Flickorna är trötta och svettiga. Två flickor sitter på golvet och hjälps åt med att knyta upp varandras skor. Någons lilasyster springer runt och sparkar på en handboll, hon tycks vara den enda som har energi kvar. Glenn står lutad mot en stor spegel och med armarna i kors. Ja vad tycker ni om matcherna? frågar han öppet till alla flickorna. Det var många dåliga passar i första matchen ropas ut. Och jag tappade bollen för många gånger tilläger en röst. Glenn svarar att det kanske fler gjorde i laget och gör om meningen till ”Okey VI tappade bollen för många gånger och passade lite uselt”, ska vi försöka tänka på det till nästa match? säger han. Flickorna ser nöjda ut och en godispåse har åkt fram ur någon väska. Glenn ger avslutningsvis lite beröm och uppmuntran, han böjer sig ner och plockar i sin väska. Flickorna börjar byta om. Villma tar ur den röda godisklubban ur munnen och frågar.
–Glenn! När är nästa match? Jag längtar.
