Kropp och själ

Många kompisar är gravida. Väldigt många. Och två har precis fött barn. Grattis till dem. Det borde vara en fantistisk känsla att bli mamma, men otroligt svårt också. Jag tycker att min mamma har gjort ett super bra jobb. Och jag tror inte själv att jag skulle bli bättre på det än hon. Man måste ha sån tålamod. Och så ska man lära barnet allt om livet. Forma en annan människa. Och uppfostra den. Jag är absolut inte beredd på det och om sanningen ska fram tror jag inte jag någonsin kommer att bli det. Jag har funderat på det många gånger och länge...Vill nog inte ha barn. Jag har saggt det "på skoj" till mina föräldrar förut och dem blev inte så förvånade. Kanske adopterar jag en liten flicka nån dag. Men det finns så otroligt mycket jag vill göra innan dess. Detta sökandet efter sig själv är inget jag "går igenom". Det är något jag vill tillägna min tid åt. Allt det här spirituella, mentala och kulturella. Det är jag. Kanske är det egoistisk tänkande men jag vill inte ägna min tid åt familj och hus och jobba efter rutiner och leva ett inrutat liv. Kanske kommer jag inte undan det ändå. Men att bli förälder är som att ge upp sig själv och ge sitt liv till någon annan. Det känns bara inte som att alla männsiskor är ämnade att ta den rollen och leva på det sättet. Kanske passar det inte mig är min fundering...